Tankar & Ting

Jag saknar, jag saknar min lille vän Fia. Kan inte tänka på henne ännu utan att gråta. Med tårfyllda ögon ska jag försöka berätta om henne.

Fia var en Australisk Terrier, en liten krabat som trodde hon var den tuffaste hunden i universum. Hon brukade kaxa sig mot nya hundar hon träffade. När de sa ifrån tillbaka tog Fia till flykten, ibland tjutandes. Hon var i grund och botten en liten fegis som tagit till sig att "Anfall är bästa försvar". Ibland vann hon och då var hon väldigt nöjd.

Fia var åtta veckor när hon kom till oss. Vi var och hämtade henne i Malmberget Trettondagshelgen 2005. Hon var så liten, hon rymdes i min hand. Men hon var så fin, den underbaraste varelse som kunde hittas på denna jord. Liten, lite svart i pälsen och små hängande öron. Som vuxen fick hon röd päls och stående öron.

Hennes rasnamn var Härkmoens-Ä Stormy Weather. Och det var precis vad hon var, en stormvind, ett yrväder. Full av upptåg. Hon var väldigt klok och lättlärd. På både gott och ont. Hade hon lärt sig något rackartyg var det svårt att lära henne att inte göra dem. Hon var snabb på att lära sig konster och annat för att få den där lilla godisbiten. Problemen som hon var tvungen att lösa får att komma åt belöningen löste hon snabbt. Men det bästa hon visste var trasan och att ha dragkamp! Hon älskade sin trasa, var förvånansvärt stark, 6,5kg muskler. Hundleksakerna som krävde tänkande för godisbiten fixade hon snabbt. Hon var trogen. Hon kom när man kallade på henne...om hon hade lust!  Hon hade en stark egen vilja. När man var ledsen kom hon och lade någon hundleksak i ens famn för att trösta. Hjälpte inte det hoppade hon upp i famnen och "pussades". Oftast lyckades hon få en glad igen.

Som valp gillade hon inte toalettborsten, skällde besinningslöst på den och försökte knycka och bära iväg den så fort hon fick chansen. Hon var jättearg på en prydnads björn. Hon var livrädd för dammsugaren. Pappa höll på skrämma livet av henne en gång när han kom upp med ett ganska stort älgben att gnaga på. Det var nästan lika stort som henne. Allt detta försvann när hon blev vuxen. I början älskade hon att åka bil. Men en sommar körde vi i en vattenpöl och hon vart rädd. Efter det var bilfärder en plåga för henne. Hon gillade inte åska eller raketer. Hon skakade och flämtade i flera timmar efteråt.

Hon älskade att vara med oss i stugan och i mina föräldrars stuga i Hedenäset. Där fick hon ströva fritt på gården och i skogen. Hon gick aldrig långt utan ville alltid ha koll på var vi befann oss. Första gången hon var i stugan fångade hon sin första mus. Då var hon tre och en halv månad. Hon hade stark jaktinstinkt.

Fia var charmig och älskade alla. Det var många som föll för hennes charm. En gång rymde hon hemifrån på riktigt. Korta lovar runt kvarteret kunde hon ta, men kom alltid tillbaka. Jag var och letade henne överallt, men ingen Fia. Efter ett tag ringde mobilen, det var från Polisen. Hon hade hittats av ett ungt par mitt i centrum där hon glatt hälsade på alla hon mötte. När jag lättad kom dit hittade jag henne sittandes i famnen på vakthavande polis som skämtsamt sa att det var synd att jag kom. Det var redan två i tur som ville ta hand om henne om inte ägaren skulle hittas.

Så var hon vår Fia!

Mot slutet vart hon förändrad. Hon vart grinig mot vår andra hund.
Hon rymde hemifrån. Kunde kissa inne flera gånger om dagen hur mycket hon än fick vara ute. Drack oändliga mängder vatten. Vi for till veterinären. Under hela bilfärden var hon helt lugn, visade ingen som helst rädsla eller stress.

Fia hade fått diabetes. Svår diabetes och hennes lever var starkt påverkad. Hon hade kunnat få leva vidare men hon skulle inte må bra utan bara bli sämre och sämre. Jag valde att låta henne få somna in. Ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Man vet att det beslutet kommer behöva tas, ändå är man inte nog förberedd. Tionde Januari i år 2013 fick Fia somna in lugnt och stilla i min famn. Jag grät floder före beslutet, efter ännu mer. Fia såg på mig, slickade bort mina tårar. Det var precis som om hon visste vad som skulle komma. Tröstade mig in i det sista. Trots att det var en hemsk upplevelse så var den ändå vacker, mest tack vare henne.

Jag älskade verkligen den här lilla krabaten!
Lånar orden Ronja Rövardotter uttryckte sig med när Skallepär dog:

-FIA DU FATTAS MIG!!!

Fia blev åtta år! Åtta oförglömliga år som vi fick njuta av hennes charm, och olater som hon hade lagt sig till med. Hon gav oss ibland sorg men mest glädje. Det fanns stunder man var rent av ilsken på henne. Men hon var trots allt min bäste vän.

Sov i ro Fia. Jag är övertygad om att du har det bra nu där i hundhimlen. Du slipper lida. Tack för de åtta fina åren vi fick av dig. Jag saknar dig kopiöst älskade lilla vän!!

// Mona
Kiruna 2013-02-21

 

(Vill du göra ett inlägg så klicka på kommentarer här nedanför.)